lördag 29 november 2014

Happiness is having a puppy

Igår när jag kom hem från jobbet så var det meningen att jag skulle mötas av två hundar i dörröppningen. Candy förstås och så skulle Chip också komma emot mig för det var tänkt att han skulle bos hos oss över helgen. Men så blev det inte utan istället blev jag tvungen att direkt efter morgonsimningen cykla hem till mina föräldrar och ta farväl av en del av mitt hjärta. 
Chip kom hem till oss när jag var 12 år gammal och sedan dess har han funnits där. Han var aldrig hunden som krävde massor med uppmärksamhet utan han var nöjd så länge han fick va med. Han tyckte inte alls om stängda dörrar utan ville ha koll på hela sin "flock" och hoppade och skällde av glädje då vi var flera av familjen som gick ut och gå med honom. Han hade de vackraste ögonen jag sett på en hund och långa svarta örhängen. 

Vi växte upp tillsammans han och jag och även om han kanske inte var den lättaste hunden för en 12 åring så var han min. Min egen hundvalp och jag minns hur lycklig jag var den dagen han flyttade hem till oss. Vi lekte, vi lydnadstränade, vi smygåt godis tillsammans och vi for runt i Finland på utställningar. Vet fortfarande inte vem av oss som blev gladare över de priser vi vann på tävlingarna och jag kommer aldrig att glömma hur Chip alltid hoppade upp med framtassarna på prisbordet för att kika på de priser vi skulle få.

I 14 år fanns du vid vår sida och att säga hejdå igår var hundra gånger svårare än jag någonsin kunde föreställa mig. Men nu har du inte ont längre och det är det enda som tröstar mig. Vila i frid älskade kompis!


3 kommentarer: