Ända sedan jag läste
det här inlägget på Petras blogg så jag gått omkring och funderat. Har vänt och vridit på mina tankar kring ämnet. Känt att jag behöver skriva av mig. Även Malin har skrivit
ett blogginlägg om samma ämne och även på andra bloggar har jag läst om det samma. Om löpning som blivit något kravfyllt, om människor som tränar för hårt för att de känner att de måste, om skador, om lopp som skapar press och om hur en kan hitta tillbaka till löparglädjen genom att lämna klockan hemma och ge sig ut i naturen.
Ibland kan jag få dåligt samvete över att jag bidrar till en press inom löparvärlden genom att skriva ut tider och kilometertider här på bloggen. Kanske skriver jag lugn löpning om löpning i ett tempo som för någon annan är snabb löpning. Eller om ett pass som för mig är ett kort återhämtande pass medans det för någon läsare är ett distansrekord. Precis som jag själv också läser bloggar skrivna av löpare som mysjoggar i den takt som jag springer när jag ger mitt allt eller som tycker att ett marathon är ett vanligt långpass.
Jag vill verkligen inte vara med och bidra till en hets inom löparvärlden men samtidigt älskar jag siffror och det är också en av anledningarna till att jag älskar löpningen. I löpningen går det att mäta det mesta. Distans, kilometertider, pulsen och så vidare. Det passar mig som hand i handske och motiverar mig till såväl tuffa intervaller, långpass och mysiga joggar! Jag kollar ofta banprofilen på lopp och jag väljer de som är snabba och för det mesta platt asfalt framför terräng.
Tidsmål, siffror, lopp och mysjoggar där emellan. Löparglädje för mig
Så vart vill jag komma med detta? Jag vet inte riktigt ännu men jag vill ändå skriva ett inlägg om att tidsmål, tävlingar och höga målsättningar inte alltid behöver leda till att löparglädje försvinner.Precis som att kravlöst inte alltid betyder löparglädje. Jag har många mål med min löpning. De här målen kan göra att jag känner att jag måste träna men för mig funkar det. Jag är egentligen en ganska lat människa och målen gör att jag kommer mig ut. Och väl ute i löparskorna så är min löparglädje alltid större än allt annat! Mycket större än glädjen som jag får av att sitta hemma i soffan. Säkert har någon av mina skador berott på att jag tränat för hårt eller följt mitt träningsprogram även om jag varit för trött men jag har också skadat mig när jag har sprungit utan krav. Min armbåge gick ju av i somras när jag skulle försöka mig på ett terrängpass utan tidsmål (och det gjorde jag helt ärligt på grund av att så många skriver om hur skönt det är med den typen av pass istället för asfaltsnötande).
Säkert skulle jag springa utan mina mål också men jag tror ändå inte att jag skulle tycka att det skulle vara lika roligt som jag tycker det är nu. Jag tycker för mycket om siffror och att överträffa mig själv för att lämna klockan hemma och springa rakt ut i skogen. Tro mig, jag har försökt, men det är helt enkelt inte min grej.
Så sätt upp mål, träna stenhårt inför en viss tid på ett visst lopp eller spring helt utan krav. Bara du tycker det är roligt så spelar väl inte anledningen någon roll?